f

2013-08-31


Igår trotsade jag det som jag visste skulle bli lite halvdant väder för ett nytt försök på oxsimpan som brukar hålla sig undan när jag är ute. Väl framme så blåser det mer än väntat och med dagens regn är sikten inget vidare. Jag går runt och rekar och försöker fundera ut hur man lättast fiskar. Det jag kommer fram till är att det får bli fiske på måfå med regelbundna spaningsturer till de få ställen där man faktiskt såg något ner i vattnet.

Svart smörbult
Fisk finns det. Det är spännande när man känner det är en liten fisk som har tagit betet. På bilden fel art, en svart smörbult (en hane i inte så stark lekdräkt tror jag). Jag ser även en del gråsej i vattnet och hör vak längre ut av något större men dessa är inte intressanta idag. Det är ju oxsimpan som skall upp.
Rötsimpa

Extra spännande är det givetvis när en simpa nappar. Eftersom jag aldrig (vid det här tillfället) sett någon oxsimpa på land tar det lite tid innan man undersökt fisken tillräckligt för att se att det är ytterligare en rötsimpa. Undrar hur många gånger man blivit besviken av rötsimpor? 100?

Lysfisket var dåligt, jag såg bara en simpa vid ett tillfälle. Givetvis skall det komma tre människor och två hundar, varav en 450 kilo tung dödsrottweiler skall börja hoppa på mig när jag försöker fiska på den. Jag lyckas kroka den men den släppte halvvägs i luften.

Vädret blir inte bättre utan det blåser snarare mer och jag börjar tappa hoppet. Att det alltid skall blåsa? Jag minns dock vad oxsimpe-gurun Hasse sagt innan. Ge inte upp för tidigt och att vid hopptornet går det grov oxsimpa.
Jag bestämmer mig ändå att gå runt den långa viken och undersöka hopptornet, det borde finns någon kvadratmeter där det är lite mer lä.
Jag går runt och lyser där borta men det är helt tomt. Och vågigt. Och krabbor överallt. Blindo-fisket var förövrigt svårt på förra stället. Det var krabbor som åt upp agnet hela tiden. Jag går längre ut på klipporna till hopptornet för att undersöka vattnet men även där är det tomt och det är nu jag bestämmer mig för att ge upp.

Jag går tillbaka och tänker att jag ändå kan väl lysa på vägen tillbaka också även om hoppet ligger på ungefär 0 nu. Längst in i badviken ser jag faktiskt en simpa som ser precis ut som alla andra rötsimpor jag fångat. Jag släpper ner räkan och den hugger direkt.

Väl ovan ytan ser den väldigt blå ut? Det är ju inte så vanligt för rötsimpor. Har den inte en väldigt konstig sidolinje? Och är inte taggarna vid huvudet lite längre än på en rötsimpa?

Jag greppar fisken i underläppen och då skjuter den ut hornen ännu längre likt en ilsken tjur. Det är inget snack om vart den här fisken har fått sitt namn. Det är en oxsimpa!

Gött mos! Art nummer 70!



Äntligen. Jag har lagt ett antal pass i Halmstad, några på Tjörn och en hel massa runt Göteborgsområdet för att få den här lilla fisken. Jag visste väl innerst inne att det skulle bli just så här. Plötsligt skulle en av alla simporna vara en av rätt sort men det började kännas lite nors över den här arten och jag funderade på om den ens fanns på riktigt.
Categories: ,

3 kommentarer:

Adam sa...

Tjohoo! Äntligen, det tog tid! Gratulerar till en häftig fisk.

Haze sa...

Kanske Sveriges tuffaste fisk utseendemässigt? Tänk en sådan på 10kilo :) välkommen in i klubben!

Patrik sa...

Tackar Adam! Den satt gött!

Hasse, det hade varit sjukt. Lite som dom där cod lings i Alaska. Svartmunnad smörbult från helvetet!

Subscribe to RSS Feed