Art nummer 86 - tobiskung

I måndags hade jag tid över för fiske. Arvid föreslog att vi skulle ta ett surpass efter tobis. Vädret skulle vara varmt men lite blåsigt så detta fiske passade utmärkt. Vi bestämde att vi skulle mötas vid Getterön för skåda lite fåglar.

Var är fågelrackaren?

Aha, bakom ryggen, inne i gömslet! Slug svala!

Förutom den här ladusvalan som Arvid och hans flickvän till slut fick syn på så var egentligen målet med Getterön att kunna kryssa en av Arvids nemesis - den gäckande skedstorken som länge undkommit Arvids kikare. Detta gick bra och Arvid fick sitt kryss, själv kunde jag kryssa bortåt 20 arter med rariteter så som gråtrut och kråka. Mina första kryss i fågelskådarvärlden, detta kan sluta hur illa som helst.....

Så bar det av vidare mot tobisarna. Vi var båda lite taggade men också lite oroliga för vad som väntade. Troligen skulle vi behöva stå och nöta nöta nöta nöta och nötande spinnfiske är ingen metod som varken jag eller Arvid tycker om.

Arvid hade fått låna en häckla av Hasse. Häcklan kom i en rigbin och vi smädade alla karpfiskare med deras engelska namn på saker och ting.

Så började då nötandet. Hur många kast skulle krävas? Var ens tobisarna här den här årstiden?
Var det fel att fiska på dagen? Var häcklan tillräckligt liten? Vilket djup skall man försöka fiska på? Är det bara att veva in eller behövde man jobba med fiskestopp och liknande?

Frågorna var många och svaren var få. Vi hade båda hört hur otroligt enkelt det är att fånga tobis men vi hade aldrig fått några detaljer om hur man gjorde.


Efter ett tag hade jag ett intressant påslag, det kändes som en mindre fisk, en avlång fisk. Arvid hade en näbbgädda som släppte. Jag hade ett riktigt hästhugg som kan ha varit en öring men lika gärna en havsabborre.

Vi nötte och nötte och nötte och så plötsligt känner jag hur något hugger och bara vibrerar under invevningen. Där satt den skriker jag! Nervositeten är enorm. Kan det verkligen vara en tobis? Det känns som det. Fem meter från stranden så bryter häcklan ytan och på en av krokarna längst upp sitter en liten tobis. Både jag och Arvid vrålar. Jag får inte ner betet i vattnet så tobisen hänger ovan ytan och sprattlar, klassiskt nybörjarmisstag inom tobisfiskets ädla konst. Någon meter från land ser vi hur den släpper och försvinner i havet. "Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Den såg liten ut också!!!" I detta fallet, som det ofta är inom artfiske, är det bra att det var en liten tobis då det tydde mer på den luriga kusttobisen än den lättare tobiskungen.

Vi fortsätter nötandet och efter en stund så känner jag det där darret igen. En ny tobis! Ångesten är enorm under invevningen, skall den här också gå av? Det gör den inte och jag kan svinga in min 86:e art upp på stranden. Gött mos!

Efter en närmare koll så är det inte kusttobis som jag först trodde utan ett litet exemplar av tobiskung (Hyperoplus lanceolatus). Den mörka fläcken syns inte så tydligt på bilden ovan men den fanns där och tillsammans med två rejäla tänder i övre "taket" av munnen så kan det inte vara något annat.

Arvid tar över mitt spö där en mer passande häckla sitter på och fortsätter nötande. Förutom en makrill som tappas under tiden Arvid halvt slår ihjäl sig på dom hala klipporna så blir det inget mer. Som tur är kommer det fler chanser, vi har flera anledningar att komma tillbaka till området.