Mulle mulle mulle mulle mulle mulle mulle mulle BATMAN! Nynnandes den gamla klassiska läderlappen-låten vadade jag runt i 10 m/s i en havsvik ensam i mörkret intensivt letande efter en fyra cm lång fisk som heter mulle. Ibland undrar hur länge det dröjer innan det står två trevliga skötare utanför dörren med en sån där mysig tröja med korsade ärmar. Till mitt försvar fick jag Batman-tipset av en artfiskande norrman tidigare idag. Tydligen var detta det bästa knepet för att fånga en mullus. Jag misstänker jag kanske blev lurad.
Hur som helst så åkte jag direkt efter jobbet norrut, planen var att försöka fiska efter mullus. Jag hade studerat vindutsikterna i flera dagar och insåg att det skulle bli blåsigt och velade fram och tillbaka om jag skulle åka. I sista stund bestämde jag mig för att ge det ett försök ändå. Väl på plats tog jag på mig vadarbyxorna och insåg ganska direkt mitt misstag. Jag hade gjort det igen. I bröstfickan hade jag glömt en påse räkor sen förra fisketuren. Nu förstår jag varför inte mina vadarbyxor fick hänga i hallen, förlåt Jennie. Dagen skulle förövrigt gå i de ruttna räkornas tecken, mer om det senare.
Efter att ha vadat runt i en timma i vågorna på första stället och det enda i fiskväg jag sett var en skrubba på tre-fyra centimeter var jag på väg att ge upp. Jag vadade in till land och beklagade mig för Hasse via mobilen. Han peppade mig som vanligt till att inte ge upp utan istället försöka hitta lä. Jag hoppade in i bilen och körde till en vik jag varit och badat i somras som borde ha lä.
Här på det nya stället var det fullt med liv. Stubbar och smörbult överallt men till en början inga roliga arter. Först efter en halvtimmas vadande så är den plötsligt där under mitt tungevidu ®. Mullus surmuletus. Det är ett litet exemplar på några centimeter men helt klart tillräckligt stor för att bli fångad. FIsken är inte alls rädd för ljuset utan simmar runt på botten och "smakar" av den med sina skäggtömmar. Jag får fiskat på den i ungefär två minuter och den simmar precis över min räka två gånger utan att visa något intresse. Till slut simmar den rakt in i en skrubba på halvkilot och blir plötsligt väldigt rädd och försvinner snabbt.
Jag ser sedan tre mullusar som alla konstigt nog är väldigt rädda för ljuset och försvinner direkt. Jag fortsätter leta i någon timma och efter en stund träffar jag på den största tunga jag sett hittills. Svårt att säga vad den väger men nånstans mellan 300 och 600 gram borde den varit på. Jag fiskade på den utan ha något vettigare agn än mina dåliga räkor. En annan fisk som ratade räkorna var slätvaren jag fiskade på under några minuter. Den var inte stozr men det var en solklar slätvar på kanske 100 gram. Nu blir det till att slänga den här räkpåsen. Jag tycker den luktar skumt och även om det bara är inbillning så känns det som det ligger en förbannelse över dessa räkor.
Hur som helst så åkte jag direkt efter jobbet norrut, planen var att försöka fiska efter mullus. Jag hade studerat vindutsikterna i flera dagar och insåg att det skulle bli blåsigt och velade fram och tillbaka om jag skulle åka. I sista stund bestämde jag mig för att ge det ett försök ändå. Väl på plats tog jag på mig vadarbyxorna och insåg ganska direkt mitt misstag. Jag hade gjort det igen. I bröstfickan hade jag glömt en påse räkor sen förra fisketuren. Nu förstår jag varför inte mina vadarbyxor fick hänga i hallen, förlåt Jennie. Dagen skulle förövrigt gå i de ruttna räkornas tecken, mer om det senare.
Efter att ha vadat runt i en timma i vågorna på första stället och det enda i fiskväg jag sett var en skrubba på tre-fyra centimeter var jag på väg att ge upp. Jag vadade in till land och beklagade mig för Hasse via mobilen. Han peppade mig som vanligt till att inte ge upp utan istället försöka hitta lä. Jag hoppade in i bilen och körde till en vik jag varit och badat i somras som borde ha lä.
Här på det nya stället var det fullt med liv. Stubbar och smörbult överallt men till en början inga roliga arter. Först efter en halvtimmas vadande så är den plötsligt där under mitt tungevidu ®. Mullus surmuletus. Det är ett litet exemplar på några centimeter men helt klart tillräckligt stor för att bli fångad. FIsken är inte alls rädd för ljuset utan simmar runt på botten och "smakar" av den med sina skäggtömmar. Jag får fiskat på den i ungefär två minuter och den simmar precis över min räka två gånger utan att visa något intresse. Till slut simmar den rakt in i en skrubba på halvkilot och blir plötsligt väldigt rädd och försvinner snabbt.
Jag ser sedan tre mullusar som alla konstigt nog är väldigt rädda för ljuset och försvinner direkt. Jag fortsätter leta i någon timma och efter en stund träffar jag på den största tunga jag sett hittills. Svårt att säga vad den väger men nånstans mellan 300 och 600 gram borde den varit på. Jag fiskade på den utan ha något vettigare agn än mina dåliga räkor. En annan fisk som ratade räkorna var slätvaren jag fiskade på under några minuter. Den var inte stozr men det var en solklar slätvar på kanske 100 gram. Nu blir det till att slänga den här räkpåsen. Jag tycker den luktar skumt och även om det bara är inbillning så känns det som det ligger en förbannelse över dessa räkor.
1 kommentarer:
En sorglig rapport. Men med humoristiskt inslag ;) skönt på något märkligt sätt att inte vara rnsam om att missa mullen..
Skicka en kommentar