f

2023-01-24

Sandkrypare
Art nr. 71 / september 2010

I början på 2000-talet började jag läsa om de för mig väldigt okända arterna sandkrypare och grönling. 2003 blev det dags för en första resa ned till Skåne. Enligt noteringar var tanken att rekognocera lite i trakterna, jag hade väl inte riktigt koll på hur jag skulle fiska. Vet att jag kollade runt lite vid Hässleholm på vägen söderut, vid mynningen Alma-ån ut till Finjasjön. Fiskade aldrig där. Hade bokat vandrarhem vid Tollarp och rekade vid Vramsån där. Cyklade runt i trakterna och kollade lite här och där. Fiskade förstås också men lyckades bara få vanliga fiskar som abborre, löja, mört och elritsa. Sedan dröjde det några år till nästa tur söderut.
Så gick det några år. 2008. Nu kollade jag och fiskade vid Skeingesjön och Osbysjön. Enligt mina gamla noteringar var jag nu också ute efter faren som jag hade läst skulle vara vanlig i de båda sjöarna och också skulle finnas i Helge å i trakterna där. Ingen av målarterna lyckades jag få. Året efter gick resan till Gemla i Växjö. Enligt uppgifter skulle landets rikaste bestånd av sandkrypare finnas där i Helige å. En upplevelse vid ån i skymningen. Det kom en stor flock vildsvin som högt och ljudligt tog sig över ån en liten bit från där jag stod. Fortfarande ingen sandkrypare fångad. 2010 var det dags för en ny satsning runt Osbysjön. Nu hade jag fått ett hett tips av Patrik som fått arten tidigare i september. Tacksam för det tipset som jag tror ursprungligen kan ha kommit till Patrik från Hasse i fiskeligan. I så fall också tack till honom för ett indirekt tips. Jag fick 2 exemplar av sandkrypare. Jag var otroligt nöjd att ha lyckats få den då för mig legendariska fisk. En kuslig händelse jag måste nämna. Dagen efter fiskade jag vid Hästberga kraftverk. Det gick en bro över till andra sidan där jag fiskade, siktet var faren. Minns att jag fick ett kraftigt napp och hade på en stor fisk som släppte, kanske en färna, fick inga mer napp sen. Sedan, ett par månaders efteråt rasade hela dammen. En riktigt kuslig känsla att jag befann mig precis vid det stället inte så långt tidigare.

Tjockläppad multe
Art nr. 72 / juli 2011

Kommer inte ihåg vilket år det var, kanske runt 2005-2006, som en jobbarkompis bosatt i Ljungskile nämnde att han hade sett några stora fiskar vid bryggorna där. Trodde att det kanske var havsöringar men han tyckte att de betedde sig lite konstigt. Jag åkte dit, misstänkte att det skulle kunna vara multe, vilket det också var. Gjorde flera försök att fånga någon men det visade sig vara hopplöst. Det simmade stora fiskar rakt under fötterna på mig, in och ut från bryggan, men de var inte intresserad av agnet. Hade ju läst om multen tidigare och visste att de var svårfångade. Försökte vid några tillfällen till dagarna efter utan att lyckas. Kollade sedan vid bryggorna där många gånger de kommande åren, men såg aldrig till dom mer.

En dag sommaren 2011 berättade Patrik att han sett multar vid en plats i Göteborgstrakten. Funderade länge på om jag skulle dra iväg. Det var ju nästan 10 mil hemifrån Uddevalla och jag visste ju hur hopplös multen kan vara att nappa. Efter lite övervägande bestämde jag mig så för att åka. Patrik mötte upp på platsen och vi gick ut på bryggan efter det att jag snabbt riggat upp ett spö. Jo då flera multar var synliga. Jag mäskade med lite bröd och minst en fisk gick omgående upp och tog av brödet. Kastade ut ett brödagnat tackel och en multe sög i sig betet direkt. Helt otroligt, efter en stunds drillande kunde vi håva multen. En grann fisk på lite under 3 kg. Detta var nog den absolut kortaste fisketuren jag någonsin gjort. När vi hade vägt och släppt i hade det nog inte gått mer än 15- 20 minuter sedan vi gick ut på bryggan. Otroligt! Och vilken tur att jag åkte, har inte haft något tillfälle att fiska multe sen dess. Efter fisket tog jag en härlig cykeltur i området. Hade med mig cykeln på bilen ner.

Hornsimpa
Art nr. 76 / maj 2013

Nu var det dags för en art som jag är väldig glad att jag fick tillfälle att fånga. Vid en fiskeresa till Norge 2012 kom jag i kontakt med en kille från Söderköping. Missade ju inte tillfället att fråga honom om hornsimpa i hans hemtrakter. Jodå, han fiskade ofta med nät och dom fick ofta hornsimpor som trasslade in sig i näten. Vi hade lite kontakt och så bjöd han mig att tillbringa några dagar i hans sommarstuga en bit från Söderköping. Första dan tog vi en heldags rundresa i St. Annas skärgård. En fantastisk fin tur där vi också gick iland på flera ställen bl.a Harstena. Dag två skulle vi ut och fiska strömming, och han tog med ytterligare en kompis. Jag var ju inte speciellt intresserad av strömmingsfisket ut smög ned ett annat tackel för bottenmete. Fick ett par abborrar först, men sen hände det jag hade hoppats. Mitt livs första och hittills enda hornsimpa. Riktigt kul. De andra som var i full färd att häckla strömming tittade lite konstigt på mig när jag jublande drog den för dom obehagliga fisken hornsimpa.

Bäckröding
Art nr. 77 / maj 2013

Ett tag före resan till Söderköping hade jag kommit i kontakt med en kille som bodde i Jönköpingstrakten. Han hade tidigare lovat att guida mig till en bäck i trakten där det skulle vara lätt att få arten. Långt tidigare hade jag snokat upp en bäck i Dalsland där det fanns bäckröding, men jag hade vid flera tillfällen varit där utan att lyckas få den.

Så nu fick jag ett tillfälle på hemvägen från Söderköping att utnytttja erbjudandet. Så vi möttes upp och drog iväg till bäcken. Efter en stund hade jag fått ett par bäckrödingar. Ibland får man det verkligen serverat. Idag skulle jag gärna försöka få bäckröding igen, gärna i större exemplar.

Kanadaröding
Art nr 78 / juni 2013

Efter att ha läst om det häftiga fisket på Landösjön på hemsidorna beslöt vi, tre grabbar från USFF, att åka den dryga vägen upp till Jämtland i mars 2008. Det skulle dras stora rödingar och kandarödingar på löpande band var det tänkt. Den långa resan upp gick jättebra fast Peter N ville ta en extra sväng till Frösön för att titta på en för Sverige unik fågel. Taigatrast. Fisket var emellertid otroligt trögt. Tjock och fin is och fint väder men det hjälpte inte. Jag tror vi fick ett par mindre rödingar och sikar per man på tre dagars fiske, ganska magert – och ingen ny art heller.

Det gick några år och i juni 2013 kom vi till skott att åka upp igen. Enligt vad vi hade förstått skulle fisket efter kanadaröding vara bra i början på sommaren. Vi bokade boende och båt. Motor var vi tvungna att ha med oss och vid varje fisketur fick vi ta båten på släp och sätta i den på ett ställe vid sjön. Det var Peter Nilsson och jag. Det var lite litet och trångt där båten skulle i men Peter skötte det krångliga backandet med båten och sjösättningen suveränt.

Fisket var också denna gång väldigt segt. Men frampå dagen hände allt på en liten stund. Vi fick tre kanadarödingar på ganska grunt vatten. Inga större fiskar men jättekul med ny art. Om jag minns rätt fick jag en på ca 1,5 kg och en på 0,7 kg och Peter en på ca 1 kg. Vi fick inget annat denna dag trots att vi också fiskade ganska intensivt med långedrag efter vanlig röding. Dag 2 fick vi ingen fisk alls. Vi fiskade bara två dagar.

Grönling
Art nr 79 / augusti 2013

Som tidigare nämnts hade jag grönling i tankarna redan när jag började ta mina turer ned till Skåne, hade väl inte riktigt klart för mig hur jag skulle fiska efter den, men efter det att jag fått sandkrypare blev jag angelägen om att också kunna pricka av grönling. Något år innan, kommer inte ihåg exakt när, lyssnade jag på ett naturprogram på radion. Det handlade om Vinne å vid Vinslöv, det handlade bland annat om de rika bestånden av sandkrypare och grönling där. 2012 har jag noterat att jag fiskade i Vinne å, lyckades inte få något särskilt då. Året efter i augusti hade jag siktet inställt på grönling och nu gällde nattfiske. Jag var ju lite bekant med stället och var inställd på att fiska i ett strömmande parti som hade sett bra ut året innan. När jag kom dit ganska sent på kvällen blev jag ganska förskräckt, det var nästan helt tomt på vatten. Det var bara ett par cm djupt och jag tänkte att jag skulle dra iväg. Men sen fick jag för mig att lägga ut ett tackel i det lilla vatten som var. Masken singlade ned mellan mossa och sjögräs och jag gick därifrån en stund. Tillbaka och kollade, det satt en liten elritsa på kroken. Lite hoppfullt, släppte ned tacklet igen. Det var nu midnatt och helt mörkt och när jag vittjade igen såg jag i lampans sken en liten ringlande varelse på kroken. Helt ofattbart, en grööönling. Så gick det till. Jag tror att jag var den första i 50-klubben som anmälde en grönlig. Rätta mig om jag har fel.

Faren
Art nr. 81 / maj 2014

Detta är nog den art som jag jagat under längst tid. Väldigt efterlängtad när den jag till sist lyckades få den – just denna fisketur blev väldigt speciell, mer om det lite senare. Tror det var tidigt 90-tal när jag fick upp ögonen för arten faren. Kände till att det fångats något enstaka exemplar i Nossan, någon uppgift från Karls Grav i Vänersborg och enligt litteraturen skulle det vara riklig förekomst i Dättern. Gjorde många försök på dessa tre ställen under några år.

Året var 2003. Hade fått upp ögonen för några då för mig väldigt udda arter som sandkrypare och grönling och bestämde mig för att åka ned till Skåne: Det var främst sandkrypare jag skulle satsa på men hade också noterat att det skulle finnas faren i Helge å. Tog in på ett vandrarhem i Tollarp, vet att jag rekade runt rätt mycket utan att hitta några bra fiskeplatser i början. I alla fall så fiskade jag i Almaån, Vramsån, Helge vid Torsebro utan att få någon av målarterna. Nästan årligen därefter jagade jag faren i Skeingesjön, Osbysjön, Möckeln, Agunnarydsjön även fortsatt nere vid Torsebro och Helge å andra platser. Det var helt omöjligt.

Ungefär 10 år senare började jag fundera på sjön Väringen med tillflöden. Hade läst att det fanns rikligt med faren i sjön, och även noterat många faren från Dyltaån i storfiskregistret. 2014 blev det tillfälle. Det blev dock en riktigt speciell fisketur det här! Vi bokade in oss på ett ”vandrarhem” i Nora. Vandrarhemmet bestod av gamla järnvägsvagnar. Häftigt tyckte vi först, men det visade sig vara mer mardrömslikt än häftigt. (Lite överdrivet kanske). På eftermiddagen blev det inget fiske för Peter som är fågelskådare hade fått nys om en sällsynt fågel 10 mil norrut som han ville kolla, så det gjorde vi. Prärietrana. Sedan kom natten. Det var fullständigt iskallt i vagnen, när man skulle upp på natten på toa, gick det nästan inte att dra upp dörrarna. På morgonen fick vi tvätta oss i iskallt vatten så starten på dagen blev inte så där jättebra.

Sen själva fisket. Vi hade fått nyss om ett jättebra ställe, med många bra fiskeplatser så det så ju lovande ut i början. Men det var väldigt trögt, vi fick en del andra fiskar men faren lyste med sin frånvaro. Långt fram på eftermiddagen hade vi delat på oss för att prova olika ställen. Plötsligt ringer telefonen och Peter berättar att han fått en faren. Jag rafsar ihop mina två spön, drar med mig mina andra grejor och springer ivrigt mot den platsen där Peter befinner sig. Då händer det! Det är lite snårigt, några omkullfallna träd och när jag kliver över ett av dem halkar, eller snubblar jag och faller handlöst i backen. Det värker i ena handen, men jag lyckas i alla fall få ut ett tackel och som tur var nappar faktiskt en faren. Har för mig att Peter fick ett par exemplar ytterligare men för min del var det slutfiskat.
Vi åkte hem en dag tidigare äberäknat eftersom vi hade lyckats få fisken, och jag var skadad. Det visade sig att jag brutit lillfingret ganska rejält och jag gick med gips ett par veckor därefter. Tyvärr vi jag också boka av en Norge-resa som jag hade inplanerat. Så faren var en dyrköpt art.

0 kommentarer:

Subscribe to RSS Feed